Transporten till röntgen – Magnus berättar

Publicerad: 21 maj, 2018
Skriven av: Magnus

Att vara ny på sin arbetsplats har de flesta varit med om och ibland blir det inte som man har tänkt sig. Att känna att man inte räcker till är en känsla som jag inte önskar någon, det finns många kompetenta och erfarna sjuksköterskor och ibland blir det bara inte rätt. Inom sjukvården blir detta extra jobbigt eftersom vi arbetar men sjuka personer – här är ett av mina exempel.

Hjärtintensiven – HIA

Jag började min anställning på Södersjukhuset juni 2010 – efter en kort period i Tromsö, Norge – på MIVA/HIA som är en intensivvårdsavdelning blandat med en hjärtintensivvårdsavdelning. Jag hade ännu inte läst min vidareutbildning till intensivvårdssjuksköterska och började mitt arbete hjärtintensiven – HIA. Efter en fyra veckors introduktion med bredvidgång av en erfaren sjuksköterska som visade mig lokala vårdrutiner, nya läkemedel och rutiner kring transport till och från avdelningen började jag att arbeta på egen hand. Arbetet var roligt – många akut sjuka patienter med diagnoser som akut hjärtinfarkt, lungödem, allvarliga arytmier, hjärtsvikt och en hel del annat. Patienterna som vårdas här behöver också genomgå undersökningar på andra avdelningar – dit krävs ofta liggande transport som ska övervakas av en sjuksköterska till och från avdelningen.

Transport till röntgen

Just det här arbetspasset var strax innan jul och jag vårdade en medelålders kvinna med problem med vätska kring hjärtsäcken. På avdelningen tappades vätskan ut och patienten skulle röntgas för att kontrollera att vätskan var borta. En av riskerna med att vätska kring hjärtsäcken är så kallad tamponad, dvs att trycket vätskar utgör mot hjärtmuskeln blir så högt att hjärtat inte längre förmår att pumpa runt blodet. En allvarlig diagnos som kan leda till döden om den inte behandlas. Jag bokade en intern transport och följde med patienten ner till röntgen för att göra en kontroll-CT av hjärtmuskulaturen. Transporter från HIA är högt prioriterade och vi kom ner till röntgen bara några minuter efter att jag ringt in beställningen. Patienten la sig på röntgenbordet och jag gick in kontrollrummet för att fortsätta övervakningen därifrån. Precis innan vi skulle ta de första bilderna började patienten hastigt kräkas. Jag sprang fram till patienten och såg en livlös person framför mig – kvinnans hjärta hade stannat – hon höll på att dö där på röntgenbordet. Rutinerna vid såna här tillfällen är glasklara och jag som ansvarig sjuksköterska ska ringa ett speciellt larmnummer och sedan starta hjärt-lungräddning (HLR) tillsammans med övrig personal. Jag hade bara arbetat 3 månader på HIA och min ovana skulle komma att märkas. Istället för att larma och starta HLR försökte jag tolka vilken typ av hjärtrytm som förelåg och lade flera livsviktiga sekunder på att stirra på en skärm istället för att starta HLR. Jag ringde HIA:as egen jourhavande läkare som efter en stund kom ner till röntgen och konstaterade att kvinnan hade drabbats av tamponad. Flera personer hade nu anlänt och försökte rädda livet på kvinnan – men tyvärr gick hennes liv inte att rädda.

Känslor

Mina tanker efter händelsen handlade om hur jag kunde misslyckas att följa de rutiner som jag hade lärt mig och sorgen över patienten och hennes anhöriga. Utredningen som följde friade mig och en av våra överläkare försäkrade mig om att jag patientens liv hade inte kunnat räddas även om kvinnan hade legat på operationsbordet. Jag blev såklart lättad över att höra det men jag kan så här snart 10 år senare känna en jobbig känsla men förstår att jag inte är mer än människa och kan göra fel. Nu gick den här kvinnans liv inte att rädda ändå men arbetet som sjuksköterska är så viktigt och betydelsefullt och brister vi i våra rutiner kan det få stora konsekvenser.