Mina nya idoler

Mina nya idoler

När jag skriver det här inlägget har jag arbetat på HIA (Hjärtintensiven) i Kalmar i fyra veckor. Under dessa veckor har jag insett att det finns vissa saker som jag saknar med att inte arbeta i vården. Det är cirka fyra år sedan jag arbetade regelbundet som sjuksköterska på heltid. På den här tiden har jag utvecklats väldigt mycket. Jag har inte bara blivit fyra år äldre, utan har också en bättre självkänsla idag än vad jag hade då. Jag vill tro att jag även kan njuta av de små sakerna i livet på ett helt annat sätt, och jag stressar inte heller lika mycket som förut. Vad gäller mitt arbete som sjuksköterska, är jag mycket mer självsäker i sjuksköterskerollen idag och jag har ett mognare synsätt, trots att jag inte har arbetat som sjuksköterska speciellt mycket de senaste åren.

Något jag har hunnit reflektera över under min tid här i Kalmar är att jag väldigt sällan umgås med gamla människor –för mig är det personer som är 80 år eller över. Jag har insett att det är otroligt givande att arbeta med äldre människor. De har ofta mycket att berätta, och de patienter jag har mött under min tid i Kalmar har varit öppna och delat med sig av sina livserfarenheter. På något sätt uppmärksammar jag idag det här mer nu än vad jag gjorde tidigare. Istället för att stressa vidare till nästa patient har jag idag lärt mig att våga prioritera ett samtal med en patient, ett samtal som ofta kan ta ganska lång tid. Som bekant räcker ju tiden sällan till för oss sjuksköterskor, men tid är något som jag har faktiskt blivit bättre på att ta till vara på.

Ingvar och Per

Förra veckan lärde jag känna Ingvar och Per, två herrar på 89 respektive 83 år. De hade båda kommit in till sjukhuset med ambulans på grund av hjärtinfarkt, och hamnade till slut hos oss på HIA. Jag vårdade dem båda och fick bra kontakt med dem trots den korta vårdtiden. Ingvar var gammal soldat och hade gjort lumpen i flottan, rest jorden runt och kunde minsann fem olika yrken. Yrket som golvläggare var han mest stolt över och han berättade att han hade lagt tusentals liknande golv som det i hans patientrum. Ingvar kunde även berätta hur många fräckisar som helst och gjorde det mer än gärna. Varje gång jag gick in på hans rum kom det en ny fräckis. Ingvar hade dessutom fyra barn, elva barnbarn och sjutton barnbarnsbarn som alla var oroliga över honom, och de verkade ha en mycket fin och nära relation.

Per såg betydlig yngre ut än de 83 år som hans ID-band visade. Per hade sökt vård på grund av att han känt ett knip i bröstet när han fällde träd i skogen. Hans största problem just nu var barkborrar som höll på att äta upp hans skog, en skog som gått i arv i generationer. Jag frågade Per hur hans liv som pensionär ser ut, och han berättade att han startar sina dagar klockan 06:00 och fäller fem träd innan frugan kommer ut med kaffekorgen. Efter fikat blir det vanligtvis paus och en tupplur på sofflocket, och sedan är dags att hämta traktorn och köra ut de fällda träden ur skogen. När vi pratade hade jag svårt att förstå hur den här 83-årige mannen fortfarande orkade arbeta inom skogsbruk, en industri som av många anses vara en av de hårdare och mest fysiskt krävande branscherna du kan arbeta i.

Där jag till vardags arbetar på mitt kontor på Södermalm i Stockholm, får jag sällan chans till den här typen av möten. Jag är glad över att jag haft möjligheten att träffa personer som Ingvar och Per. Jag har blivit bättre på att uppskatta de ’små sakerna’ i livet och känner verkligen att jag får energi av det.

Tack Ingvar och Per för att jag fick träffa er och hoppas att vi inte ses igen 😊

Magnus Lundqvist

Leg. Sjuksköterska

Fotnot: Ingvar och Per heter något annat