Känslomässig praktik – Magnus delar med sig

I mitt yrke som sjuksköterska har jag mött många patienter så många att jag glömt bort de flesta. Många patienter har klarat sig bra, en del har avlidit och andra är kvar i sin sjukdom. Det är så verkligheten ser ut. Jag har varit med om många underliga händelser som varit väldigt känslofyllda. En del möten sitter än idag kvar på min näthinna och jag tänkte nu dela med mig av detta till er.

Praktik

Hösten 2011 startade jag min vidareutbildning inom intensivvård på Karolinska institutet. Utbildningen är på helfart under 12 månader och innehåller mycket teori men också verksamhetsförlagd utbildning (VFU)  (i folkmun praktik) uppdelad på två tillfällen, en på 4 veckor och en på 10 veckor. I klassen delas vare VFU upp mellan studenterna och ibland kan man byta praktikplats om man så önskar. En av mina klasskamrater hade blivit tilldelad en plats på barnintensiven (BIVA) en avdelning till för mycket svårt sjuka barn. Många av patienterna där har livshotande tillstånd och ligger i respirator med väldigt potenta läkemedel. Det kan vara en skrämmande och väldigt fin arbetsplats på en och samma gång men min klasskamrat tyckte nog det tidigare eftersom hon önskade byta praktikplats – hon frågade om jag ville byta. Jag startade min 10 veckors praktik på Astrid Lindgrens barnsjukhus i april 2012.

Barnintensiven

Tiden på barnintensiven (BIVA) var riktigt bra och jag blev väl omhändertagen av hela avdelningen och fick en riktigt bra inskolning av min handledare. Alla patienter är barn i olika åldrar och många är väldigt små – alla med sin unika sjukdomshistorik och problem. Jag kommer ihåg en patient som var knappt två år gammal som hade problem med sin lever och som hade tillbringat större delen av sitt liv på sjukhus. Han hade en komplicerad sjukdomshistoria och för att han skulle överleva krävdes en levertransplantation – han väntade på att få en del av sin pappas lever och för att kunna ta emot den så behövde pojken gå upp i vikt. Det löste man genom att ge honom mycket vätska vilket gjorde pojken knubbig. Han låg i en sjukhussäng anpassad för vuxna och såg ut som han drunknade bland lakanen. Just den här patienten hade jag och min handledare inte hand om men han delade sal med våra patienter. Jag kommer ihåg att det var en stark känsla kring pojken och de flesta i personalen hade varit involverade i honom. Många var berörda då prognosen inte så lovande ut och föräldrarna mådde såklart dåligt. Jag kommer ihåg hur den lilla pojken lekte med en kollegas glasögon när hon böjde sig ner över honom som bubblade av skratt och han förstod inte alls hur pass sjuk han egentligen var. Jag vet inte vad som hände med pojken men kommer ihåg att hans prognos inte så lovande ut – han har spenderat mer tid på sjukhus än i hemmet i hans korta liv. Ett väldigt starkt minne jag har kvar är min bild av barnets pappa som jag mötte i korridoren på väg hem från ett arbetspass. Han gick med huvudet nedsänkt, framåtlutad kropp och en hasande gång – det är en bild jag kommer leva med resten av livet.